själsbuffé

Klockan är 18:40 och jag kliver på buss 619 till Täby Centrum. Kvällens ärende? Storhandla! Innan jag kastade mig ut ur dörren hann jag tom checka hemfärdstid, 19:25. - Fan det borde man ju hinna, 40min för att handla. No business! Tänkte jag högt...

Väl framme vid Täby C nalkades det ingång till gallerian... STÄNGT!!? Sit on my face, som G. Albrelktsson hade sagt. Jaha vad man gör man nu då? Nu när jag har ätit falukorv, blodpudding och havregrynsgröt i en vecka så känns det ju ganska patetiskt att komma hem tomhänt när det väl ska handlas. Det blir ICA stop i Hägernäs, bussen går om tio. Lysande Sickan!

Tre gånger hinner jag påminna mig själv om att inte tappa humöret för en uppenbar skitgrej. "jag är glad, jag är glad, jag är glad".

- Går den här till Hägernäs?

- Jajamen min vän!

- Fantastiskt, jag är nämligen ny här (busllshit)

Efter några torra försök till invit av konversation med busschauffören innehållandes bl.a. "det är lugnt ikväll...?", gav jag upp. Dock släppte han mig mellan två hållplatser för att underlätta min vandringsfärd till ICA stop. * i kanten.

Efter att ha bekostat månadens matlager (1400kr!), så tog jag mitt pick & pack och gick åter mot busshållplatsen. Efter att ha korsat två minfält, blivit jagad av vargar, druckit mitt eget blod... Okej så illa var det inte, men i ärlighetens namn så grät jag av smärtan min träningsbag orsakade min axel. Meter kändes som mil och jag visste heller inte vart busshållplatsen låg då busschauffören med sin välvilja hade släppt mig tidigare... Likt guds uppenbarelse så dök hållplatsen dock upp framför mig. Jag sluggade mig fram till tidtabellen, 20:20.  - Tio minuter. "there is a god", mumlade jag för mig själv.

Jag entrar bussen.

- Har du handlat?

Där sitter han och ler, min buss chaufför. Han fyller mitt hjärta med hallonsaft den mannen. Återresan till Täby C, blir ett utbyte av ord och mening som gör min afton. Jag förklarar för min gode vän busschauffören att jag är en fattig student som med min lie röjer mig fram genom den ekonomiska djungeln. Rak och ärlig som han är svarar han:

- Det härdar dig, man skall inte bli bekväm.

Chaffisjäveln har rätt tänker jag för mig själv.

- Ja du har väl rätt, för matbutiken kommer ju inte till mig i alla fall.

Vår konversation tangerar psykologi och pedagogik då han artigt frågar vad jag studerar. Varpå detta berättar han att han jobbar heltid på Danderyds psykiatri... jag avslutar med att tacka för hjälpen och han svarar "Ingen fara... Det kommer att gå bra för dig grabben".

En märklig känsla spred sig i mig när jag hade lämnat bussen. Hur fan kan en busschaufför göra ett sånt intryck? I ett år har jag gått och grubblat om jag inte borde ta kontakt med någon psykiatriker för att en gång för alla ta itu med allt jag bär på, men pengar har varit en faktor som hindrat mig, skepsis för statlig psykiatri en annan... Finns det någon mening med att detta händer? Benämner du detta "Timing"...?