Gränslöshet
Imorse skulle en snabb frukost sväljas ned för att så tidigt som möjligt kunna sparka igång med det berg av plugg som bildats. Dock fastnade jag framför kanal 5 som visade en i raden av amerikanska reality-serier. Jag är som tonfallet skvallrar om långt ifrån ett fan av den här typan av kommersiellt skit, men just från den här serien kunde jag inte slita mig.
Jänkarna hade lyckats fängsla mig framför någon form av "gå ned så mycket i vikt på så kort tid som möjligt tävling". Deltagarna, som mer liknade flodhästar i sin kroppshydda, tävlade mot varandra om vem som kunde förlora procentuellt mest vikt på begränsad tid. Varje vecka åkte följaktligen en ut efter att alla vägts in i någon form av "final-vägning", just denna vecka var det bara fyra stycken deltagare kvar och den sista innan finalen skulle få packa väskorna. När så den sista (och största) kliver på vågen för att väga sig ser man hur han skakar av nervositet...
...Vågen visar 104 kg, att jämföra me de 153kg han vägde elva veckor tidigare. Mannen brister ut i gråt och det bara ryser inom mig, en sån äkta glädje. Han berörde mig. Innan programet slutar får dom träffa sin personliga coach för att tacka av innan finalveckan skall börja. Coachen visar så en bild i real format på dem för elva veckor sedan. Mannen bryter återigen ihop och säger "I feel so sorry for that guy" och bestämmer sig för att lämna den tiden bakom sig.
Att utsätta feta människor för den här sortens medial exploatering är självklart en moralisk fråga, men sensmoralen i hela konceptet berörde mig något oerhört... Det är aldrig försent att förändra sig och att uppnå mål i livet, det handlar bara om hur mycket man väljer att begränsa sig.
